BINA

Skrivet: 28/1!!

Jag har lite dåliga nyheter idag, har verkligen mått jätte dåligt hela dagen. Inte för att jag är sjukt, utan för att jag är skadad. Idag har jag varit hos Peter Andersson på Trelleborgskliniken, jag gick dit tillsammans med Dajana efter vi varit och käkat lunch på Istanbul. Jag käkade enbart kycklingsallad, åt inte ens upp hela.. Kunde inte. Mådde illa. Orosilla ni vi vet? Ja, skitsamma.. Gick dit och jag och Dajana skojade en del när vi satt och väntade på honom.. Jag kunde höra Dajanas röst medans hon pratade, men hennes röst kändes så långt ifrån, det ända jag hörde en stund var mina hjärtslag.. Det var inte: Padam padam, utan det var.. hjärtslag som.. pam pam pam pam pam.. förstår ni? Peter klädd i en snygg Gantväst kom och hälsade, pratade om pappa lite och vad han sysslade med nuförtiden, kändes precis som om Peter och jag hade känt varandra hela livet.. Eller ja, hela mitt liv.

Han såg på mig att jag var nervös, jag kollade inte på honom när jag pratade.. kollade på hans foto på sina succedöttrar och började prata om dom. Man kunde se hur stolt han var över dom, det hade jag med varit.. Den äldsta dottern hade varit på Bosön och tränat med landslaget för 16 åringar. Stort.. jävligt stort enligt mig.

Jag fick lägga mig ner, dra upp byxan och han började känna.. Dessförinnan hade jag berättat hur allt gått till, fasten det var suddigt.. Mitt hjärta slog.. snabba hjärtslag.. Kunde knappt andas.. Ville ha någon som fanns inne i rummet, typ mamma eller pappa.. Eftersom dom vet vad det är som händer med skador osv. Tillslut började jag tänka "Hallå, Bina.. inte ska du fan tro det värsta ALLTID! Tänk positivt!" .. Yeah, right! Peter kände, vred, böjde knäet och tryckte.. Han tog mitt vänsta knä, böjde och vi kunde höra klick-ljud, han tog mitt högra knä... INGET LJUD ALLS. Jag kollade upp mot Peter för att se hur han reagerade.. När han började med meningen "Jadu, Sabina.. Känns jävligt tråkigt att ...." Sen hann han inte längre. Då började jag gråta, jag grät och sa "Det är ingen som fattar, hur jävla mycket jag älskar att idrotta, hur jävla mycket jag njuter av varje jävla svettdroppe som kommer ut ur kroppen. Hur jag älskar när jag får mjölksyra i benen, när jag kan peppa min lagkamrater.." Ingen förstår.. Han kramade om mig och sa "Vi ska inte måla fan på väggen än".. Vi pratade om mitt korsband som sitter i knäet.. Vi, jag och Peter kunde konstatera att mitt inreledband är uttänjt, på en skala från 1-3 så var det en 1:a vilket var jätte positivt, enligt honom då.. Och fästet som sitter vid ledbandet var inflamerat. Och ja, sen är det något med mitt korsband som är av/halvt av? Ja, vi vet helt enkelt inte. Och som Peter sa, inte ska vi måla fan på väggen än! Nej!!! Jag ska till ortopeden på tisdag med pappa och jag ska få en tid till magnetröntgen, för att få, svart på vitt om något är av. Om inget är av.. är det bara till att träna musklerna kring knäet och göra det starkt. Om korsbandet är av och jag ska opereras så är jag tillbaks på banan i Oktober.. eller nått?

Det känns skitbra att mamma, pappa och Danne finns bakom mig. Grät som om jag vore ett vattenfall idag, när jag pratade med mamma i telefon och pappa med. Dom finns bakom mig, tröstar mig nu när jag faktiskt mår skit av detta. Danne kramade om mig och sa, att detta är inte hela världen, det går att fixa.. Bara man tränar rätt.. Och det har han rätt i. Alex och Stisse (Mina tränare, som verkligen är skitbra!) stöttar mig till 1000% och det känns bra.. Det var som Stisse sa, det handlar bara om hur mycket tid man vill lägga ner på att bli frisk.. Och han tog orden ur min pappas mun. För precis det Stisse (STEFAN!!!) sa är det pappa sa. Och jag sa till pappa "Jag ska bli frisk, jag ska springa runt där med det gula C:et runt min vänstra arm och mana på mina tjejer".. Jag ska göra allt. Det är det som Stisse också sa, det sitter i huvudet.. Han man rätt inställning så KAN MAN. Så är det bara!

Mamma sa åt mig att "Om du ger dig fan på något Bina, vet du om att du kommer fixa det" och ja, så får jag tänka nu med. Fast just nu är det svårt, jag ska försöka lägga över all denna jävla sorg eller vad man ska kalla det, till något bra.. Till något positivt, det kanske inte är av.. Det kanske bara är mitt ledband, om det är korsbandet.. Ska jag fan se till att träna stenhårt för att vara i den form jag är i tills nästa år. Så är det bara! Ingenting ska få stoppa mig från det jag älskar mest. Och om jag så ska träna varje dag i 10 år. Så ska jag fan vinna, över det jävla KORSBANDET!

Ett tips till alla idrottar, träna för fan era muskler runt ert knä, gör det starkt. Så slipper ni skador.. som jag råkat ut för. Vill bara tacka Peter, som tröstade mig.. och kunde ge besked på vad det verkligen var för fel på mitt knä.

Frida fick mig på bättre humör ikväll. Vi såg SATC i huset och bara mös. Jag gillar det! Nu ska jag sova och drömma om korsband.. NÄ!! Jag ska drömma om Favvo, eftersom jag är lyckligt lottad över att få ha honom i mitt liv.

Godnatt!