VARNING!
Varning för ett förvirrande inlägg!
Hej alla lögnare, svikare, älskare och vänner! Ja, man vet ju aldrig egentligen vem det är som läser min blogg. Ofta är det folk som man avskyr, hatar och folk som man inte vill ha i sin närhet. Dom läser bara av ren nyfikenhet och avundsjuka! Och om man bor i en liten stad som Trelleborg, så vet ju "alla" vad "alla" gör. Fast jag tror nästan att det är tvärtom. Historier som ändras HELA tiden och en massa skitsnack. Det är som en liten ond cirkel i denna stan, har man inget att göra så snackar man skit, skapar nya ovänner (bara för det ska vara så!) istället för att vända på allt och se till så att man nätt och jämnt kommer överens med "alla". Äh, skitsamma.. Sitter och lyssnar på "Forever Young" med en liten remix, den är riktigt bra. Får lite sådär gåshud när jag hör den, älskar när Mr. Hudson kommer in och sjunger tillsammans JayZ. GÅÅÅÅSHUD?
Tänk er, vinden kan vända så fort och kappan flyger med i samma fart. Allt går så snabbt! Ibland vill jag bara stanna klockan, hinna kolla runt omkring mig. Jag gör det jag lovade mig att jag inte skulle göra, kolla igenom gamla bilder! Nostalgi på hög nivå. NEJ. FAN. GÅÅÅSHUD... Igen. Varför gör jag alltid saker jag lovat mig själv att inte göra? Det är som en farlig drog. Jag känner mig hög på känslan av att vara lycklig, känner mig samtidigt sövd. Tänk om jag hade gjort saker annorlunda, hur hade det varit idag, just nu i denna sekund? Hade jag varit hög av lycka eller legat nere på marken av en "överdos" av olycka? Tillställningen idag är 50-50, kan man säga så? Ibland vill jag bara att någon tar tag i mig hårt, frågar hur det är JAG vill att saker och ting ska se ut? Jag kan svaret i huvudet.. Det är samma som vanligt "Jag vet inte". Jag är vettskrämd, osäker och framförallt rädd. Rädd för att trampa fel. När jag för några veckor sen tänkte ge upp allt som hade med kärlek och göra, så hörde jag en vän citera mina egna ord: Om det är någon/något man vill ha, måste man fan jobba för att få det! Så då var det bara att ta tjuren vid hornen, tända till, gå in i rollen, springa loppet och förhoppningsvis räcker det hela vägen! Det kan man aldrig veta, men att försöka är en bra start...
Du får mig att skratta, samtidigt som du gör mig ledsen. Precis som du vet vilka knappar du ska trycka på, för att få den reaktionen du vill ha. Du dyker upp ibland, bara för att försäkra dig om att jag finns kvar och att jag inte glömt dig. Hur ska jag kunna glömma dig när du hela tiden påminner? Är det tryggheten du vill ha, när du vet vad du vill ha... Vill du jag ska stå där vid dörröppningen med öppna armar?
Vår korta tid som vi hade gav oss mycket, vi kom nära varandra samtidigt som vi gled isär som stora isblock i polerna. Vem eller vilka försökte vi lura? Oss själva? Jag vill inte tycka om dig, jag anstränger mig för att hata dig. Men det går inte, faller varje gång tillbaks på ruta ett, precis som den kvällen, när jag smälte som en glass i solen, en dag i Juli. Jag har släppt dig, men inte glömt dig. Jag lever nu mitt liv, men du finns med mig.. i mina tankar. Du gör mig illa, samtidigt som du får mig att må så bra. Detta är värra än "Våra bästa år", men vad fan gör det? Det är bara jag vet vad som snurrar runt i min skalle. Visst?
Jag har iallafall världens bästa/finaste/underbaraste vänner! Bara det är ganska fantastiskt! Nej, nu ska jag hänga lite med Napoleon och Voltaire. Vi ska filosofera om livet. TJA
Ps. Favvo är magisk! Ds..
