BINA

Ibland undrar jag och typ gud sätter mig på prov eller nått, jag menar.. jag har inget fast jobb. Nästan alla mina vänner har ett jobb, som dom kan klara sig på. Det har inte jag. Får skitlön lite överallt, och jag har inte stake i mig och säga till. För om jag säger upp mig från ett jobb, jaha? Då står jag här? Vad är värt och satsa på och vad är INTE värt att satsa på? Ska jag gå runt, slava omkring och få den yttepytte lilla lön jag får? Eller ska jag helt enkelt skita i allt och sen prova på något nytt? Idag fick Marjo ett nytt jobb, svin bra betalt osv. Jag är svin glad för hennes skull, kändes nästan som om det var jag som fick det.

Vad är värt att satsa på och vad är inte värt det? Hur ska man ställa krav? Hur ska man inte göra det? Jag kan inte gå runt här och leva som jag gör. Mår helt jävla ärligt skit dåligt över det. Jag vill bara ta tag i mitt liv, kunna säga åt mina vänner att "Jag har jobb, jag klarar mig på den lönen jag har" osv. Nu kan jag inte det, dom säger att pengar inte är allt. Men det har en stor jävla del i allas liv. Fasten man kan säga att man kan vara rik på kärlek, ja det kan man. Det är jag. Men bara för man har kärlek har man inte pengar. Så är det ju. Inget jag eller någon annan kan komma ifrån. Ibland kan jag se mig om fem år, stå på samma ställe som jag gör idag och det gör mig så jävla rädd.

Hur ska man kunna säga åt att någon sårar någon annan? När man nått den gränsen då man faktiskt inte orka lyssna på allas jävla problem och bara vill sätta ner foten och säga "Ursäkta, jag vet att jag är din vän. Men hjälp. Jag mår faktiskt inte heller hundra" .. Att visa en sida utåt är en sak, men när man ser granska sig själv och funderar så .. finns det saker och ting som man verkligen inte orkar med. Det är inte det att jag inte vill ställa upp, utan jag vill typ bara kunna säga "Nej, idag är det för mycket.. idag orkar jag inte" Jag kan inte det. Jag vill lyssna, hjälpa andra. Blir dom andra arga då? Vänder dom sig inte till mig igen?

När jag gick i skolan kunde jag känna mig trygg, jag hade någonstans att ta vägen, jag hade min plats i detta samhället, idag vet jag inte var jag står? "Tjejen från istanbul".. Ja, men den stemplen vill jag inte ha resten av livet! Jag måsta ta tag i mitt liv. På riktigt. Kan inte ens se fram emot roliga saker, för jag tänker för mycket.

Jag beundrar Catrin som flyttat till USA, Mangelisa som tagit klivet och flyttat till Göteborg, Rebecca i min gamla klass som pluggar i HBG.. Jag vill också göra något. Kan inte. Jag står och trampar på samma ställe hela tiden. Jag orkar inte det!

Blir ledsen, matt, arg, irriterad och känner mig helt jävla värdelös. Jag har i alla fall underbara vänner, pojkvän och familj som jag älskar högst på jorden.

Nej, nu ska jag ta tag i mig själv. Knalla bort mot Gislövs IP (eller nått) och glo fotboll, fotografera lite. Återkommer ikväll när jag funderat ut lite. Ha en bra kväll.